Jag vill börja med att gratulera Kronprinsessan och Prins Daniel till den lilla prinsessan som föddes idag! Imorgon kommer vi få reda på hennes namn. Det är fantastiskt, och värt att fira idag (Marcus hade sålt slut på prinsessbakelserna, så vi firade med glass istället-eller Marcus och Vince åt glass, jag drack kaffe)
Jag vill även lägga in en text skriven av Anna Mannhemier som har en dotter som är adopterad från Kina tillsammans med Peter Apelgren, ta dig tid att läsa den, för den är bra! Den förklarar på pricken hur jag känner mig som adoptivmamma! Fast jag måste tillägga att jag/vi har fått många gratulationer för att VI fått barn!
"Jag är som en helt vanlig pappa"
Av: Anna Mannheimer
Ingen sa grattis när jag berättade att vi väntade barn.
Jag som var så stolt, så rusigt lycklig och förväntansfull. Vi som hade väntat så länge.
I väskans innerfack bar jag runt en skrynklig och tummad kopia på bilden av bebisflickan med de svarta... ögonen och honungshyn.
Alla människor kunde ju se att hon var det sötaste, finaste och absolut mest fantastiska barn en människa kunde önska sig. En gudagåva (om det nu finns sådana presenter).
Men inga gratulationer. Inga glada tillrop. Jag började undra om folk runtomkring oss var så avundsjuka på vårt underverk och så missnöjda med sina egna avkommor att det blev för mycket för dom. Att bilden av vår dotter liksom täppte till deras lyckönskningsförmåga.
Nej, när... jag berättade att vi skulle adoptera en flicka från Kina fick jag två olika sorters reaktioner. Antingen så sa man "Ska ni adoptera? Då ska du se att du blir gravid" eller "Ska ni adoptera? jag hörde om ett adoptivbarn från Polen som är 12 år och inte kan prata ännu".
Men inte ett enda grattis.
Jag vet inte hur många skräckhistorier jag har hört om internationellt adopterade som det gått dåligt för. Colombianer utan tandanlag, indier utan testiklar, kineser utan ordförråd och koreaner med oerhörda svettningar.
Sanningen är att det faktiskt går väldigt bra för de allra flesta adoptivbarn.
Och tänk på alla barn som växt upp med sina biologiska föräldrar och som det inte alls slutar bra för. Inte skulle man väl så fort man ser en gravid kvinna upplysa henne om att barnet där i magen faktiskt både kan hamna på Kumlaanstalten och bli ordblind.
Det är inte heller så att man blir gravid av att adoptera. Folk tror att man bara har spänt sig och knipit med äggstockarna, men att nu, när man väl har fått ett barn, så kan man slappna av och sladdra med äggledarna. Det fungerar inte så. (Det finns en liten procent barnlösa som plötsligt hux flux blir gravida. Men det sker oavsett om de adopterar eller inte.)
Men framförallt. När man väl har fått fått barnbeskedet och det lilla kortet så vill man inte bli gravid! Man vill bara ha sitt eget barn. Den lilla kinesiska bebisen med de svarta ögonen och honungshyn, Inget annat barn.
Att bli gravid skulle vara en katastrof.
Nu har det gått nästan tio år och det är väl märkligt men hon är, helt objektivt, fortfarande det mest fantastiska barn man kan tänka sig.
Och på kvällarna ligger vi nära och viskar att det är en sån himla tur att vi fått varandra,
Men det är klart att det finns en skillnad med att vara adoptivmamma. Min älskade dotter har ju aldrig druckit min bröstmjölk, jag har inte burit henne i min kropp, ingen navelsträng har bundit oss samman. Hon har inte vilat i min livmoder eller skvalpat runt i mitt egenproducerade fostervatten.
Nej, när man tänker på det skulle man ju kunna säga att jag helt enkelt bara är som en helt vanlig pappa.
En tuff brud...tror jag vår lilla Lucia är! Som min vän Johanna sa: Hon kommer bli ett riktigt rivjärn den lilla Fisan! En tuff brud kräver sin lyxförpackning...
Har därför shoppat på Oiidesign idag! Denna tuffa tröja från Shampoodle (ett märke som jag hittat och som jag älskar!) Har även köpt ett par harembyxor från Popupshop på tradera! Underbara märken!
Leopardtröja ska hon ha, lilla Lucia! 
Och en tuff solhatt till sommaren! 
